Att uttrycka sig, skapa, är både ett sätt att kommunicera – och något annat. Något som finns till för den som skapar. Det finns en speciell glädje i att skapa något, oavsett vad det är. Att måla en tavla är en kommunikation som jag har med duken, som ju egentligen är en kommunikation med mig själv, och med själva skaparkraften som sådan. Den känns inte sällan som något ”utanför”, som tar mig bortanför tid och rum – det är det jag menar med flow. I det läget spelar det ingen roll vad andra ser i bilden, det viktiga är hur det känns för mig.
Men om inget av det skapade får någon betydelse för någon annan slocknar till sist glöden i skapandet – åtminstone för mig – andra känner kanske annorlunda. Och i erkännandet av att det är kommunikation finns också en önskan om att andra ska tycka om det de ser, eller i varje fall inges någon form av tanke eller känsla. Föredrar folk bilder som föreställer något? Jag vet inte. Historiskt har bilder oftare föreställt något – än inte. Nuförtiden målas massor av bilder som inte omedelbart går att avläsa som föreställande – och de uppskattas. Det är svårare att kontrollera vilken känsla som landar i betraktararen med en sådan bild. Det finns mindre av facit. Eftersom mitt budskap är så dunkelt – eller obefintligt, så kan jag inte göra anspråk på att betraktaren ska förstå något speciellt vid betraktandet av min bild. Det är också svårare för betraktaren att avgöra om avsändaren, jag som målat bilden, har målat ”rätt” eller inte.
Jag tycker och tänker massor om det som händer i världen, om krigen, motsättningar i samhället, den växande nationalismen och rasismen, global uppvärmning och så vidare, men det syns inte i mina bilder – eller i varje fall sällan. Det kanske kommer. Ibland trycker det på… Tillsvidare får jag nöja mig med att det finns andra sätt att visa sådana ställningstaganden. Måleriet är bland annat ett sätt att stå ut med en allt mörkare värld, och då var det såhär bilderna blev. Och det har egentligen inte svarat på frågan om föreställande eller inte…