Vad är det för skillnad mellan att måla Vedic art och att måla ”vanligt”? Jag brukar förklara utifrån hur det funkar för mig. Såhär: När jag målade eller tecknade tidigare, så utgick jag alltid från en föreställning om vad det skulle bli. Antingen målade jag av något, eller också hade jag en inre bild som jag försökte förmedla till duken eller pappret. Verklighetens motiv, eller ännu mindre de fantastiska bilderna som min fantasi skapade i mitt huvud, låg ofta långt ifrån det som handen skapade, vilket kunde vara frustrerande. Nu när jag målar tänker jag mindre innan jag sätter igång. Jag utgår från en känsla, som oftast är en färg eller en färgkombination. Färgen får fylla duken utan att jag planerar exakt hur jag lägger på den, ofta tänker jag ungefär att jag ”grundar”, och fyller duken med färg snabbt. Och sedan är jag oftast inne i processen. Jag kommunicerar med duken, försöker se vad som redan finns där, och så gör jag det tydligare. Då går jag in i nån sorts flow, och målar på, till jag blir trött och backar, tittar och begrundar. Då ser jag vad jag behöver jobba mer med, och så börjar jag om igen. Så går det på. Till sist tycker jag att bilden är färdig. Oftast föreställer den inget särskilt, men den måste ha funnit en form, en balans, en vila. Ibland är det störigt, men ändå balans, för mitt öga alltså, andra kan tycka annat. Ibland är det mer vilsamt. Ibland går det fort, men ju längre jag hållit på och målat i denna andra omgång i mitt liv, desto längre processer verkar det bli. Just nu ”målar jag om” en hel del tavlor, som jag tyckte var färdiga för två år sedan, men som jag nu ser att jag behöver arbeta mer med. Det är praktiskt, för då behöver jag inte springa ut och köpa ny duk och spännramar hela tiden.
