Det finns en teori kring Vedic art, förstås. Jag har gått helgkurser för Marie Meijer Falk, som lärt sig att undervisa i Vedic art av Curt Källman som hittade på konceptet. Det finns många som lärt sig att undervisa av honom, och alla har tolkat det på sitt sätt. Sedan har dessa i sin tur lärt upp andra lärare. Därför finns det ingen en gång för alla given modell för hur det hela ska gå till. Det som finns är 17 principer som är inspirerade av den indiska Vedafilosofin, och som gäller för både livet och konsten. Vedic art betyder ”kunskap om konst” på sanskrit. Man kan inte gå med i någon organisation eller förening som heter Vedic art, och det är inte bundet till någon religion eller politisk riktning. Det är en metod för skapande som tillåter var och en att utveckla sin kreativitet. För den som vill veta mer finns det ganska mycket att hämta på nätet, till exempel den här: http://vedicart.com/om-vedic-art/
De 17 principerna är inget som jag har lärt mig rabbla, vissa kanske vill göra det, men för egen del har jag nöjt mig med att ibland ta fram dem när jag tycker att jag har kört fast med en bild (eller vill reflektera kring livet i stort). Frågorna jag ställer till mig själv då känner jag delvis igen från hur jag tidigare tittat på bilder jag gjort enligt mer traditionella metoder. Det handlar om t.ex. – Finns det balans i bilden? Saknas det rymd? Sådana saker. Ibland när jag kört fast ser jag hur jag skapar kaos i bilden, och kan då ställa mig frågan om hur mitt liv ser ut just i den stunden. Behöver jag bryta mig loss från något – skapa ”kaos”? Eller har jag redan ett kaos som jag behöver få ordning på? Sånt funderar jag på, t.ex. På så vis funkar det lite terapeutiskt. Det gör kanske det mesta skapande i viss mån? För den som vill går det bra att lägga in en andlig dimension också – men det går också bra att låta bli.