Så länge sedan jag skrev något nytt här. Det kallas Blogg, för att det hette så i
mallen, men någon blogg är det ju inte. Dock dags att summera året:
I början av 2018 hyrde jag fortfarande rum på Mossutställningar i Värtahamnen i
Stockholm, fram till 1 maj. Vi var sex stycken som delade på rummet, men mot slutet var vi i praktiken bara tre som fortsatte måla tillsammans. Inga konflikter eller så – de andra fick bara annat för sig. Jag längtade efter nya impulser och hittade Peter Sköld på nätet. Han erbjuder handledning i måleri mot arvode. Började släpa mina
dukar till honom och hittade steg för steg ett nytt uttryck, i synnerhet för det
figurativa måleriet. Jag har målat efter foton, men försökt följa en linje, ha en idé med valet av motiv som knyter ihop de målningar jag gjort. Det formulerade sig till
något som till en början var ganska vagt: Vad händer vid sidan av de skeenden som vi tror är ”det som verkligen händer”? Startade med flickor som
satt invid en tavla på en stor konstutställning i Stockholm. De var helt upptagna av
sin ”padda” med något spel, och av varandra, allt medan utställningspubliken vimlade
runt dem. Sedan hittade jag andra bilder som passade ihop med flickorna som redan hade blivit målade, två gånger till och med. Bestämde mig för att jag ville ställa ut,
och i december nu så var det dags. Jag ställde ut tillsammans med min målarkompis
Elisabet Martinsson, på Galleri Bellman som ligger på ”Hornsgatspuckeln”, Södermalm i Stockholm. Den här texten fick då följa med till utställningen, som nån sorts
bruksanvisning.
Saker händer, händelser, som förväntar sig uppmärksamhet.
En utställning, föremål som betraktas, med rätta. Förväntat.
Saker händer vid sidan av.
Den som betraktar blir betraktad.
Någon tar en selfie utanför ett robotstall för kor, men fastnar också i någon annans bild.
I den vidunderliga dimman vandrar två män talande, gestikulerande, oberörda av
kvällningens majestät.
Katten hänger som ett hjälplöst kolli som transporteras hem. Hon låtsas att det inte händer. Är det katten, den burna, eller mannen, bäraren, som är i fokus?
Någon vänder ryggen åt skatten vid regnbågens slut. Fötterna på jorden, hela himlen i huvudet.
De som springer i panik lyder sin instinkt, utan plan, åt olika håll.
Eller vandrarna, på väg från något som funnits, mot något som ännu måste skapas.
Alla är upptagna av det de gör. Inte nödvändigt vis uppfyllda, men upptagna. Glömska av sig själva, just då. Vi som ser på dem, ser kanske något som de inte själva riktigt
känner till.
Jag känner mig nöjd med att ha ställt ut, fick en hel del uppskattande ord, men jag
tror mina kompisar rean köpt så många tavlor som de mäktar med.
Jag kommer att fortsätta måla under 2019, hemma i köket, och ibland ihop med
andra, med och utan handledning. Men hur det kommer att se ut efter detta vet jag
inte…